Living out of love and passion gives us superpowers, we proved our superpower during this expedition! Images follows. Thanks for an amazing trip!
Jag sitter i bilen på väg hem, sliten i alla muskler som existerar. Nya som gamla muskler fick ge svar på tal.
Det var en tuff tur vi gav oss iväg på och det visade sig omöjligt att hinna åka så långt som vi hade planerat. Första dagen hade vi minus 20 grader. Det är inte jättekul när man tror att handen ska trilla av då man tar av handsken eller då vattenflaskan fryser i samband med att man ställer ned den. Då tältet ska sättas upp och då mat ska tillagas. Direkt solen gick ned gick vi in i tältet. Med oss följde varsin nalgenflaska med nykokat vatten, dels för att tina frusna tår och dels för att fungera som hundsubstitut när hundarna befann sig långt borta. Mattias frös hela tiden, vi andra två hade en skön natt.
Dag två var det betydligt varmare ute. Vi pumpade våra kites på tok för tidigt. Som vanligt fick vi stå och vänta på bättre vind. Väl i väg citerar jag Matte ”Tårögd”. Det var fint att få färdas iväg över Abelvattnet. Det var lite av drömmen. Vi åkte ett tag innan det blev för byigt för att kunna fortsätta. Lunch och en liten tur över skogen för att sedan kita ca en timme till – fram till en stuga som vi passerade, som ägdes av länsstyrelsen i Västerbotten. Väl i stugan eldade vi och lagade en god köttfärssås med pasta. Torkade de kläder som var fuktiga och sov en skön natt på varsin madrass i stugan.
Dag tre påbörjade vi en stigning upp mot storfjället, vi tog sista delen av sjön och försökte sedan kita upp genom skogen. Vi avslutade dagen med att sätta en kite i träden och en krashade fint just bredvid en busk. Vi turade ca 200m för att sedan slå upp tältlägret igen. Vädret visade inte sig från sin bästa sida men inga tråkiga miner presenterade sig. Maten var – som alltid när man rört sig – fantastik.
Dag fyra blev en riktig drömdag. Och med drömdag menar jag verkligen en DRÖMDAG! Vi inväntade vinden, fastnade vid en bäck – men efter det. Vilka vyer, vilken vind, vilken sol. Vi kitade tills klockan blev sent. Dagen innan hade jag täckning på mobilen och insåg att det skulle bli snöstorm. Tack och lov så hittade vi, i grevens tid, en renvaktarstuga som vi kunde sova i. Det var lördagkväll och detta innebar trerätters. Soppa till förrätt, köttfärssås och pasta till huvudrätt och chokladmousse till efterrätt. Här blev vi sedan fast från lördagkväll till måndag morgon, stormen som kom var nådig och utan stugan hade vi nog alla blåst bort. Vi övervägde att kontakta 112 för att be dem att inte söka reda på oss men lyckades hitta täckning efter en 100 meters promenad upp mot närmsta topp – vilket lugnade och informerade familjen (läs mamma).
Måndag morgon gick vi ned från fjället, ca fyra timmar tog det och det var otroligt skönt att ställa fötterna på asfalt. Krashad nacke men med ett leende. Nu ska jag fortsätta äta alvedon och paraflex och smörja mig med voltaren. Farväl onda nacke.
Livet är de dagar man minns. Detta är minnen och lärdomar för livet.