Lätt förvirrade, stod jag och Pär i Hemavan och hade som dagsplan att i raskt tempo ta oss upp till norra sytertoppen och sedan ned igen samma dag. Lätt tänkte vi och hade i vår dagstursryggsäck lite regnkläder och lite mat för dagen. Turen började bra, fin vandring längs kungsleden, fram till Viterskalstugan och sedan över syterbäcken. Redan där kunde man misstänka att sikten skulle vara lika obefintlig som den är om man simmar runt i mellanmjök. Med målet “Vi ska upp på toppen” spelade det inte så stor roll. Utan karta och kompass började vi stigningen och tappade rätt fort bort de rös som skulle leda vägen. När vi hade klättrat med händer och fötter uppför klippor började vi känna oss lite osäkra och valde tillslut att försöka ta oss ned samma väg som vi tog oss upp. Utan att nå vårt mål.
Slutet gott, allting gott, vi fick aldrig se någon riktig vy över Hemavanfjällen denna gång. Dagens lärdom (som att man inte redan visste de..) kartan och kompassen ska alltid att följa med i fjällen.
Ett tag senare var dags för revansch. Denna sena höstdag packades tält och sovsäckar och mat i sinne. Här skulle det inte bli pannkaka av alltihopa. Turen började via mjölkbäcken och redan här kunde man misstänka succé. En god kopp varm choklad och ett stort leende avslutade denna tidiga kväll. Morgonen därpå hade årets första snö lagt sig som semlepuder över samtliga toppar.
Vi var uppe med tuppen och under första delen av vår vandring låg frost i både bäckar och på marken. En bit upp ser man Oxtindarna ståtligt höja sig från norska sidan och uppe på toppen av sytertoppen är det vinter. En snöängel och några snöbollar senare tackar jag gudarna för en av mina finaste fjällvyer någonsin. Dessa dagar älskar jag fjällen lite extra.
