Anton ringde mig någon gång tidig under våren och frågade om jag skulle med och köra Hemavan24, då hans bror tyvär var tvungen att lämna över sin plats. Givetvis, vad gör man inte för Anton! Vi tänkte att vi skulle träna massa innan, vi hann iaf jogga ett varv runt älven i Skellefteå tillsammans innan det var dags. Man kan tro att man var mest nervös för själva löpningen, men… 3 dygn skulle vi umgås och inte befinna oss mer än 10m ifrån varandra, någonsin. Anton var mer skärrad över denna tanke än vad jag var, och så rätt jag hade. Vi hade svinkul 🙂

 Vädreprognosen visade 5 grader och regn under natten fre-lör. Supernice med regn lagom till mörker! Ännu mer nice med kyla så man slipper svettas. Läs ironi. Vi började fredagen kl 14.00 med att ta oss upp längs liften i centrum-backen för att sen ta söderut och skråa fram och lite förbi Nolhpenjaavretje för att ta de första poänget. Den där glädjen när man känner ”Vi fick i alla fall ett poäng”, den är skön.

 Vi tog sedan österut upp mot Sarvestjåhke för att sedan springa upp på både Vallentjåkke och Mohtseregovre. Vi började sedan en lång löpning fram till Syterstygan via Vuekienaesie. Natten trängde sig på och även onda fötter. När vi nådde nattlägret ca 5km norr om syterstugan var det fantastiskt gott att få i sig en varmkorv med bröd, vi bytte strumpor och tog på lite varmare kläder och lyckades vila i ca 40minuter innan vi gav oss iväg mot norra sytertoppen. Det var en underbart fin fullmåne som visade vägen på ett fantastiskt sätt. Någonstans här var min energi på rymmen några gånger och stackars Anton fick hålla mig i handen och dra mig upp. Jag kände mig som 5 år i ca 2 timmar. Det var dimma när vi kom fram och och jag ljuger inte när jag säger att i vi inte såg mer än 10m framför oss. Tack och lov så kunde vi följa fotsteg i snön och lyckades gå rakt på toppstugan och vår näst sista kontroll. Påvägen tillbaka mot mål tog vi en sista poäng i och med ca 200 höjdmeter mot en sjö ovanför liftsystemet. Det var en jobbig kontroll, speciellt för alla knän som var inblandade.

Vi kom i mål efter 22 timmar och 26 minuter, de sista timmarna gick vi väldigt långsamt. Jag vet inte hur långt vi sprang, men jag tror det blev ca 7 mil och en massa höjmetrar. Vi slutade på plats 22 av 45 och det var vi nöjda över – topp hälften var lite av planen och den uppnåddes!   Väldigt kul men otroligt tung helg. Många skratt, många ”anton, hjäp”, ännu mer skratt. Fan va bra vi var Anton!  Ska vi göra om de? Oklart, inte nästa år, men kanske om 10år?!