Det är något speciellt med flygplatser. På väg bort eller påväg hem – jag vet inte vad jag gillar bäst. Jag gillar dom olika mycket. Tiden som sakta går då man väntar med spänning på att få kliva på ett flygplan för att ge sig ut på ett nytt äventyr, eller tiden som går sakta för att man saknar ’hemma’ så otroligt mycket.
Jag ska nu ge mig iväg på ett av mitt livs största äventyr. Jag lämnade Sverige en gång förut för att prova på livet i Tyskland. Nu lämnar jag Sverige för en obestämd tid på Mauritius. Jag ska jobba som senir system developer and client manager på ett mindre företag i Grand Bay.
Det finns X antal mål med min flytt: Platsen valde jag for att jag vill lära mig kitesurfa på riktigt, och då menar jag – på riktigt. Jag vill utveckla min förståelse för andra kulturer och andras sätt att se på omvärlden. Jag vill inte vara turist utan en innevånare i ett betydligt mindre utvecklat land än Sverige. Jag vill lära mig engelska och utvecklas som programmerare. Jag vill bo på en paradisö.
Det är med höga förväntningar som tiden just nu, på Kastrups flygplats, går sakta. Jag vet dock att tiden kommer att gå minst lika sakta igen, den dagen som jag får återse mitt hemland och min familj.