”Jag tänker flytta hem snart”, så har jag sagt de senaste 2,5 åren. “Bara ett litet äventyr till”. Det är skrämmande hur fort tiden flyter förbi. I morgon ska jag vakna på morgonen, jag ska jobba sedan ska jag kita eller kanske se solnedgången.
Jag lämnade Sverige för Mauritius för ca 3,5 år sedan. Jag trodde det skulle bli ett 12 månaders äventyr, sedan skulle jag komma hem, skaffa villa, hund och allt det där. Frågan är varför jag inte återvänder hem? Vi som har det så bra i Sverige. Är det av rädsla att inte våga stanna upp, för att fly från verkligheten, eller att resa till verkligheten.
I dag när jag tänker på “hemma” tänker jag ofta på vår hund Disa och vår katt Stig-Stellan. Jag tänker på middagar med familjen och jag tänker på äventyren på fjällen. Jag tänker på mina vänner. Det är dom finaste tankarna man kan tänka. Sen kommer vi till mitt problem; När jag tänker på Sverige som land tänker jag överkonsumtion, jag tänker otacksamhet och jag tänker uttråkade människor som pendlar. Jag tänker lån och minusränta. Jag tänker på hur man en dag kan läsa i expressen att ris som värms kan ge fruktansvärda konsekvenser. (skojar någon!?) Jag tänker på hur min syster berättar att de slänger ca 20 grillade kycklingar PER DAG på ICA Maxi. 20 stycken! Jag tänker på hur vi klagar på en tapets färg, hur vi bygger om saker som fungerar och hur vi slösar pengar på produkter och kläder som sedan används alldeles för få gånger.
Här sitter jag i ett rum med rosa väggar, gardiner från 1967 och en AC som lever om som ett kärnkraftverk. Garderoben har ingen dörr och toa-golvet är alltid blött. Köket saknar hälften av alla tillbehör som behövs och våra fönster är inte tvättade på åratal. Sängen är halvskabbit, har ett lakan till täcke, en spegel på fel höjd och sandigt golv. Vardagsrumsmöblerna är gjorda i bamboo och är sjukt obekväma, Internet kommer genom en rostig Kabel-tv-sladd som hänger genom träden fint skarvad till andra hushåll och är intryckt genom en springa i fönstret. Men jag trivs. Det är inga krav på att man ska ha en fin lägenhet för att bjuda någon på middag, för ingen förväntar sig en trerätters med olika vinglas. Ingen förväntar sig att besticken ska räcka till alla. Ingen förväntar sig en nyårsmeny.
I Manila var det ständigt kaos. Ingen ordning. Bussen går, eller så går den inte. Man kunde inte förvänta sig svar på många saker och man vet att saker tar lång tid. Man vet inte om flygen ställs in eller går, man vet inte om en tyfon kommer att döda 7000 personer eller 20 personer. Man upplever jordbävningar och superregn.
Jag trivs i denna banala värld. Jag trivs i flippflopps och boardshorts. Jag älskar och avgudar människorna som bor i detta land, de är helt fantastiska. Fjällen har lite samma inverkan på mig, man kommer som man är och man stannar som man är. Man har det prylar man har, varken mer eller mindre. Snart bär det kanske av ”hem”! Vad händer sen? Jag vet inte, jag vet aldrig. Folk frågar och frågar men ingen får någonsin ett vettigt svar. Jag ber om ursäkt för det. Var kommer man att hamna? Var kommer man att bo? Kanske åker man till Egytpen, kanske Spanien eller till Umeå, Stockholm, jag vet inte. Livet blir som det blir och jag tror inte på att jag kommer ångra en sekund att tre år spenderades i total ovishet.